Norden Tyskland

…kan ni gå in och läsa Annika Ström Melins ledare i Dagens nyheter idag, den 18.2: Sverige: Stärk de tyska banden där förra veckans konferens på Biskops-Arnö också nämns.

Programmet samt inför Reykjavik hittar ni nedan. Notera att programmet är preliminärt och att det slutgiltiga programmet kommer upp senare här på bloggen.

Program 18 marts Reykjavik

Mats Hellström avrundar: Jag vill börja med att tacka moderatorn och paneldeltagarna samt speciellt alla medverkande som arrangerat denna konferens. Vi har lärt oss väldigt mycket. Jag vill ta upp det som Ulrika kom tillbaka till idag – kulturen måste få en bestämmande plats i det vi i nutid beskriver som ”kreativa näringar”. Vi har mycket att lära av Tyskland. Jag hoppas att ingen konsultinriktning och mätbarhet kommer till Tyskland. En sorts utvärderings-okultur och idioti där man har som grund att fungera som konsultföretag. Där har vi mycket av lära av Tyskland. Sen kan jag säga att vi borde vara värdland i Frankfurt och UD ska hyra några kvarter i Friedrichshein.

Vi har också alla fått skildrat ett delat Berlin, det är minst ett tjugotal städer som kommit fram idag och igår. Och det är viktigt för var och ens verklighetsuppfattning och för de bilder av Berlin som finns inom oss. Igår så hade vi en panel med dels olika syner på europasamarbete, dels var vi överens om att det finns många samhällsområden där vi borde arbeta mer med både nordiska och tyska kolleger, till exempel gällande miljö, klimat konsumentfrågor, ekonomi och social välfärd där vi har att lära av varandra. Här kan man nämna bland annat diskussioner om välfärdsvinster där Tyskland har ett helt annat system.

Men för att gå vidare: Das Burgenland  - nästa konferens arrangeras i Reykjavik  17-18 mars och sedan blir det avslutningskonferensen  i Berlin 27-28 maj. De tidigare konferenserna har varit på Voksenåsen, Schaeffergården, Hanaholmen, Nordens hus och Felleshuset. Dessa konferenser måste kunna leda till att det blir ett också formellt bättre samarbete. Tillsammans kunde vi göra mer för Europa. Det tyska mottot kunde vara från Faust: ”Wer immer strebend sich bemüht, den können wir erlösen“.

Jag avslutar konferensen med dessa ord och inbjuder er till lunch.

Mats Lundborg presenterar det isländska programmet som man kan plocka med sig då man går. Programmet kommer också upp här på bloggen inom kort.

Tack för er närvaro och alla deltagare. Tack, avslutar Lundborg.

Vi bloggare vill också tacka för oss och för två väldigt lyckade och inspirerande dagar. Alla inlägg från konferensen hittar ni genom länkarna nedan. Vi uppdaterar också bloggen med det material vi får in i efterhand.

Vi vill också påminna om att bloggen gärna tar emot goda förslag, gästinlägg, inspirerande kommentarer, länkar och likanande. Tack för vår del och vi ses i Reykjavik i mars!

Dag 1

Hälsningar från vintervackra Biskops-Arnö

Kl. 13. Konferensen i Stockholm inleds

Kl.13.15 Sverige och Tyskland, en gemensam historia?

kl. 13.45 Paneldiskussion om Sveriges, Nordens och Tysklans förhållande till Europa

När tyska var nästan lika vanligt som svenska. Tyskt språk och tysk kultur i 1600-talets Sverige.

Svenska företag behöver medarbetare som behärskar det tyska språket

kl.16.15 Varför är det så få nordbor som turistar i Tyskland?

Tankar om Sverige som turistland från ett tyskt perspektiv

kl. 17.15 Kultur och kreativa näringar

Dag 2

Kl. 09.00 Tema litteratur

Kl.10.30 Paneldiskussion om den nordiska litteraturens ställning i Tyskland och den tyska litteraturens ställning i Norden

Kl.12 Seminariet summeras och avslutas

Till näst får vi höra en paneldiskussion om den nordiska litteraturens ställning i Tyskland och den tyska litteraturens ställning i Norden. Medverkande i diskussionen är:

     Svante Weyler, förläggare

     Linda Östergaard, översättare

     Ebba Witt-Brattström, litteraturprofessor

Stefan Pluschkat, Goethe-institut Schweden

Som moderator fungerar Marika Lagerkranz, kulturråd vid Sveriges ambassad i Berlin.

Lagerkranz börjar med att fråga publiken om de känner till att det inte finns någon undervisning i svenska i England längre. I Tyskland däremot är det över 6000 personer som läser svenska på universitetsnivå. Just nu i mars utkommer också en del av August Strindbergs verk på förlaget Mare i Hamburg.  I förlagsbranschen i Sverige såldes förra året 38 % mindre böcker. År 2012 var däremot det bästa året i Tyskland, de tjänade en massa pengar det året. Sade att om någon forskare någon gång vill ta tag i ett verk så är det värt mödan. Det var en slags upplevelse om litteraturens ställning i Tyskland.

Witt-Brattström: For meg handlet Eli Levén’s berlinreise (se denne nedan) om å stikke av fra Sverige. Dette var en god inngang til det jeg nå skal si: Det handler om det tyskspråklige Europas syn på og fascinasjon av Norden. Først vil jeg fremheve seks kvinnelige oversettere (hvorav fem var feminister) gikk inn for formidling av språket, spesielt det svenske, til Europa. Oversetterne var ”transmitters”, ambassadører samtidig som de var oversettere.

Et 40-tall skandinaviske forfattere ble oversatt fram til 1914, 8000 artikler og bøker. ”Germanien er stort og uten litteratur,” skrev en tysk venn til Strindberg (som sitter å angrer sin skilsmisse) for å oppmuntre ham til å se mot Europa.

Hvorfor nyter de nordiske forfatternes popularitet i Europa og Tyskland i dag? Skandinavia er jo en utopi! Og kanskje er det slik fremdeles. En misunnelse, en nostalgi, de gamle stamfrendene i Det høga nord. Dessuten er det i dag (fra min tid ved Humbolt Univerisitet lærte jeg av studentene …)  en utopi om Norden som et sted der likhet, integrasjon og feminisme rådet. Dette er noe Tyskerne trodde vi hadde løst hos oss i Norden. Alle hadde lest Astrid Lingren, men de kjente ikke Strindberg. Derimot kjente de våre dagers krimforfattere. Forestillingen om det nordiske samfunnsprosjektet er idealisert. Men postkolonial teori og andre forskningstilnærminger er ikke oppdaterte, snarere råder en form for revansjisme. Statsviterne viser alle feilene som er gjort i ”folkhemmets” navn. Hvor mislykket Norden er her! Krim og korrupsjon preger synet på oss, men likevel: fascinasjonen for Norden sitter fremdeles der  – et sted dypt inne.

Pluschkat: Jag kan kommentera den tyskspråkiga litteraturen i Sverige. Tyskspråkig litteratur var fokus under bokmässan 2011. Jag flyttade hit ett halvår innan, det var mitt största projekt. Märkte att det inte var den mest tacksamma uppgiften, det fanns många fördomar om att det bara handlar om gammal litteratur till exempel. Det såg vi som en utmaning. Men å andra sidan fick vi positiv respons också av personer som ville ha in ny tysk litteratur. Jag presenterar här lite statistik från år 2011. Då utkom 69 stycken fackböcker, 55 fiktiva böcker, sammanlagt 160 stycken, 46 av dem var barn – och ungdomsböcker. Det finns inga siffror än för år 2012 så man får se om bokmässan påverkat här. Men jag skulle säga att det har hänt något tack vare översättare och förlag. De små förlagen är så otroligt viktiga här. Det finns författarskap som inte funnits innan. Min upplevelse är också att det recenseras mer. Jag hoppas på en god fortsättning i denna riktning.

Weyler: Nå tror jeg at det er økende interesse i Sverige for tysk litteratur. Tyskerne sammenlikner seg med annen utenlandsk litteratur (Er vi mer populære enn hollenderne?) egentlig er disse noe, men like lite populære alle sammen. I England og USA er man derimot totalt uinteressert i utenlandsk litteratur.

At de ”gamle menn” tyskerne som Grass, var populære skyldtes jo at disse var representative for erfaringer vi alle gjorde og ikke bare tyskerne.

Det yngre, tyske publikum er opptatt av vest-øst temaet, men det slår igjennom først i disse dager, merkelig sent, egentlig. Judith Schalanskij og andre har skrevet om dette. Og denne erfaringen er interessant også for oss siden dette temaet angår oss i vår hverdag.

Jeg tror at det å synes i Tyskland er viktig siden Tyskland har verdens tredje største litteraturmarked med stor interesse for utenlandsk litteratur. Åpenheten deres gjør at man bør ”godkjennes” av Tyskland før man prøver å nå videre ut i verden (med unntak av krimlitteraturen som krever godkjenning i New York/USA, slik all populærkultur har måttet siden 1920-tallet)

Overspilleffekten, fra for eksempel krim til annen litteraturinteresse, tror jeg mindre på. Man innså at de tyske leserne ville ha ”krim” og ikke ”Sverige”.

Bare én svenske er stor: Per Olov Enquist, som har et stort publikum. En god promosjonsstrategi er å etablere et nærvær i Tyskland, dvs at forfatterne må være igjen i Tyskland etter lansering, være der og bearbeide presse og publikum, være tilgjengelig.

Lagerkranz: Jag vill ta upp frågan om översättning. Lyckade översättningar lyfter fram fina verk som annars inte skulle komma fram och speciellt för ett litet land som Sverige är detta viktigt. Hur ser du på översättarnas situation, Linda?

Östergaard: Det är två väldigt olika frågor. Jag läste Ingeborg Bachmans roman Malina, hon är en viktig tyskspråkig författare, utgiven också i Tyskland. Jag skrev då en litteraturvetenskaplig uppsats, läste boken på tyska och undrade varför den inte var översatt. Sen tyckte jag inte heller att jag förstod allt, jag hade inte läst tyska på universitetet. Så jag började översätta för att förstå romanen riktigt. Jag är glad över den ingången samtidigt som jag skäms lite då jag tycker det är svårt att tala tyska. Jag fick också höra om Södertörns översättarutbildning som fanns åren 2002-2012, nu är den nedlagd. Jag arbetade med romanen under seminariet. Seminariet har fått mycket uppmärksamhet då den varit på väg att försvinna, olika kulturinstitut har stått bakom ett upprop där man verkligen poängterat översättarens roll som litteratur – och kulturförmedlade. För mig handlar det inte bara om teknisk översättning och att lära sig det, utan det är den formen av utbildning som Södertörn hade byggt upp efter en modell av Göterborgs universitets kurs i litterär gestaltning. Jag talar också för Aimee Leblanc som inte kunde vara med idag, men som varit ansvarig för kursen sedan 2005 då jag började där. Det som man skapar där är ett sätt att se på litterärt översättande och ett sätt att tala med varandra om översättning och skapa nätverk mellan oss. Någon hade varit på ett möte om förlagens inställning till översatta verk och det hade sagts att man som översättare inte kan påverka vad som översätts. Det kanske är sant med större förlag, men jag har bland annat själv föreslagit en poet och fått den utgiven. Så jag har ju en syn på att i översättning finns möjligheter. Men det är skillnaden mellan produktivitet och kreativitet som Ulrika talade om igår, det kanske inte alltid säljer så mycket. Man kan få fina recensioner och blir intervjuad i pressen, men det kanske inte är direkta kioskvältare. Men jag har en tro på att den tyska litteraturen har en inverkan och kan leda till ett större intresse för tysk litteratur. Och glädjande nog så finns det planer på en fortsättning på Södertörns seminarier i Göteborg, som en slags systerutbildning till litterär gestaltning.

Lagerkranz: Du talar så att säga i litteraturens sak. Jag finner det ibland svårt att omfatta den tyska litteraturen, vi behöver översatt litteratur och det är en viktig fråga. Svenska institutet har en viktig grupp som värnar om språkundersvisningen även om Svenska institutet inte skall syssla med kultur sådär officiellt.  Verdens største bokmesse er i Frankfurt. Island satset stort, men ble rammet av økonomikrise. Men presserådet ved islands ambassade i Berlin overtalte finansministeren om at Island var rammet av en verdikrise, og ”vi må satse på kulturen for å komme gjemnnom denne krisen”. Og Island opprettholdt sin satsing på Frankfurt-messen. Dette, mener jeg, hjalp Island til å komme gjennom også den økonomiske krisen, innledet Marika Lagerkrantz til neste spørsmål.

Svensk satsing i Frankfurt i samme størrelse ville koste millioner, men forlaget Bonnier (som er det eneste som har muskler til skikkelig satsing) er ikke villig til å ta hele dette løftet. Men hvorfor legger ikke regjeringen ressurser inn i dette?

Ulrika Holmegaard: Dette følger en trend. Det er uinteressant å satse direkte på kulturen. Det er bare så. Det finnes penger og det finnes ingen konspirasjon om for eksempel antisemittisme bak mangel på støtte til Bonnier. Regjeringen legger penger i det som er målbart: Hypotetisk skulle det være 800 millioner over to år tilgjengelig for kulturen. Men siden resultatene av kulturen ikke er målbare, vil man ikke satse og velger heller å kanalisere til næringer som kan vise til cost-benefits med gode og målbare utsikter.

Carl Tham: Bonnier er ikke den reddende engelen her. Bonnier gjør dette bare for å få penger som all business gjør. Ikke for kulturen sin skyld. Sverige har et prinsipp om å ikke satse på store messer. Verken regjeringen eller de store næringene satser på store messer. Det er bare blitt slik, selv om det ikke er et vedtak formelt om dette.

Mats Hellström: Dette har også ført til en oppsplitring av kulturansvaret i den svenske offentligheten.

Weyler: På 80-90-tallet ville man satse på felles-nordiske tiltak. Den svenske kulturpolitiken har avslått å satse stort, inklusiv Strindbergsatsing, som i fjor ble reddet av de små aktørene og myndigheten og organisasjonene.

Det er underbart at vi har så mange mindre forlag: Men det er vanskelig å finne leserne for de mindre forlagene. Idag er det en kulturkamp om verdier. Å være vertskap i Frankfurt ville kunne støtte denne satsingen, utvilsomt.

Lagerkrantz: Alle som kjemper med språket (forfattere, professorer, oversettere, forleggere…) bærer våre verdier og vår verdigrunn og er viktige for å forstå de marginaliserte, de underliggende kampene og verdiene som råder i våre samfunn og som vi trenger for å forstå vår tid

Pluschkat: Først da jeg kom til Sverige fattet jeg bredden i svensk litteratur. Men Frankfurt er ikke alt: Det finnes kulturelle steder å bli sett i Tyskland mange andre steder slik det i Sverige finnes mange vannhull for litteratur og kultur utenfor Göteborg og Malmø.

Lagerkranz: Neste fråge er: 97% av Berlins turister kommer pga kulturen. Dominansen av den eldre mannens røst i tysk kultur i Sverige. Hva gjør vi med det? Sentralmakten under nazismen brende bøker, russerne fjernet de opposisjonelle forfatterne. Spiss-kultur er et tysk begrep for hva det skal satses på. Må vi ikke også spesielt også hjelpe de unge forfatterne frem?

Witt-Brattström: Jag funderar på hur man organiserar en kamp för detta, en kamprörelse. Sverige är ju ett land där vi lågprioriterar kultur, det Ulrika säger är sant: det är tillväxt, det är ett mycket pragmatiskt land. Vi har ju länge haft en musikexport, men det är ingen som ser detta som en stor och viktig export. Man vill se något annat, det mätbara. Det är också en bildningsfråga. Vi har ingen bildning i vårt land, det prioriteras inte.

Lagerqvist: Jag håller inte med dig om din beskrivning av vårt land. 70 % av unga sysslar med konst i någon mån varje vecka, allt från litteratur, poesi till dans och musik. Om man då räknar med nätet, det man själv definierar som konst, nätsidor och så vidare så blir det 98 % varje vecka. I Sverige sjungs det i kör mer än någon annanstans, det finns mängder av sommarteatrar. Det finns och det är sant, det är ett starkt kulturland, men varför når det inte regeringskansliet? Det tror jag har med kungarna att göra. I Tyskland fanns kejsaren och kulturen var närmare än i Sverige där vi var bönder och det var långt till Stockholm och långa avstånd överlag.

Östergaard: Det är ett problem att man överlåter ansvaret. Det är viktigt med eldsjälar som arrangerar poesifestivaler, översättare som tar initiativ. Men jag tänker mycket på lyrik och på poeter som varit inbjudna till dessa festivaler. Vad är centrum och vad är periferi? Det blir alltid problematiskt då man talar om smal litteratur och om kvalitet. Men det är väl också ett slags centrum då aktiva författare intresserar sig för tysk samtidslitteratur, både den tyska och den översatta. Som en nyansering av centrum-periferi –begreppet, vissa saker är svåra att mäta.

Weyler: Nordstedts har en lång och fin tradition av översatt litteratur. I modern tid har det alltid varit en förlustaffär att översätta dessa verk, men det har bland annat varit ett sätt att knyta författare till sig. Tyvärr ser jag inget stort intresse för samtida ny litteratur, ni utmärker er kanske positivt i Göteborg här.

De virkelige formidlerne mellom Sverige og Tyskland gjøres av de menneskene som bor i disse landene. Gothe Institutet hadde en egen dagsorden for hvem som skulle reise hvor i utlandet uten å se til forlagenes og markedets planer for spredning. Dette var innefektivt. Vi må legge til rette for lengre opphold der kunstnere kan få 3 eller 6 måneders stipendier for opphold og samtaler med tyske kunstnere og forfattere og mennesker i sin alminnelighet. Kontaktflatene utvides og utvikles på denne måten. Og beriker kunstnernes hverdag og utvekslingen mellom våre kulturer.

Lagerkranz avslutter dette panelet: ”Kvalitet er fraværende i dagens Sverige, politikken er tatt over av kommersialisering. Men det er ikke i ytterkantene men midt mellom fin-kulturen og den superkommerialiserte kulturen vi alle finnes. Jeg tror at vi må takke Norstedt og Bonniers for deres arbeid drevet av kjærlighet for kulturen, noe som er inngangen også for alle forfattere, oversettere og de som kjemper med ordet i svensk litteratur. Inngangen er kjærlighet.”

Til slutt fikk panelet spørmålet ”Hvem skal vi lese når vi går herfra?” og svarte:

Weyler: Jón Kalmar Stefánsson

Witt-Brattström: Christa Wolf

Östergaard: Jörn Donner

Pluschkat: Anja Utler

Vi inleder den andra konferensdagen på Biskops-Arnö. Efter en god natts sömn och frukost hälsar Mats Lundborg oss åter välkomna till dagens program. Mats tackar alla för gårdagens speciella kväll där vi fick njuta av Marika Lagerkranz och Sture Ekholm uppträda med visor och historier.

Först ut är en diskussion om litteratur där följande personer medverkar:

Arne Sundelin, Författarskolan på Biskops-Arnö

med författarna Eli Levén och Johanne Lykke Holm.

Temat är Tysklands, speciellt Berlins dragningskraft för kulturarbetare. Levén och Lykke Holm är tidigare studerande vid Biskops-Arnö medan Sundelin varit kursansvarig vid folkhögskolan 2008-2010.

Sundelin ber författarna presentera sig kort.

Levén: Jag gick här på skrivarlinjen på Biskops-Arnö under åren 2007-2009. År 2010 debuterade jag med min roman Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats. Jag flyttade till Berlin för 1,5 år sen där jag samarbetat med Ester Martin Bergsmark kring dokumentären Pojktanten som hade premiär i höstas. Just nu håller de på med en filmatisering av min bok som kommer att heta Någonting måste gå sönder och den kommer att ha premiär under våren.

Lykke Holm: Jag bodde i Berlin då jag var 19-20 år och efter det gick jag här på Biskops-Arnö år ett år. Sedermera har jag bland annat kallat mig översättare och kritiker. Jag skriver också poesi. Och har då tidigare bott i Berlin.

Sundelin: Jag vill berätta kort om Biskops-Arnö som grundades år 1948, vi hade mycket nordiska författare och program då i inledningsskedet. År 1978 började vi med skrivarkurser, sedermera kallades de för författarutbildningar och de blev mer framträdande under 90-talet. Det finns alltså en stark tradition om samtal med andra nordiska skolor och det finns syskonskolor som man träffar. Det är alltså naturligt med att besöka de andra nordiska länderna genom att arrangera antingen seminarier eller studiebesök. Samtidigt är dessa städer ganska annorlunda, i Oslo är det mycket öppet hus, förlag och författare vill träffa en. Problemet med Oslo är att det är dyrt, speciellt för studerande. I Köpenhamn är det å andra sidan mer själva författarskolan som man besöker. I Helsingfors möter man också förlagen, det har lite drag av Oslo kan man säga. Allt detta är naturligt, men det har också kommit tryck om varför man inte åker till Berlin istället? Då man åker till Berlin måste man ändå ha ett program. För mig är det en stad med två städer, öst och väst. Det medför praktiska konsekvenser – det blir mycket åkande hit och dit längs ån då man vill göra och se mycket. Men jag undrar, har Berlin blivit attraktivt för att det är så billigt att bo där eller är det något i själva staden som lockar? Handlar det om att det finns en möjlighet att bo i innerstan som ger staden sin prägel? Eller finns det något i Berlins karaktär?

Det finns till exempel Lyric Line som har bland annat experimentell film och arkiv med poesi från hela världen. Där kan man kan höra flera språk, lästa eller översatta. Man kan ta del av serbisk poesi och så vidare. Något annat man gör är teater. Jag tänker på att det är mycket DDR och den avantgardistiska västliga teatern där väst och öst möts på något sätt. Något tredje är författarkollektiv, till exempel svensk-norska författarkollektiv. Det är intressant med exilen vad den gör med den nordiska litteraturen, det faktum att man sitter i Berlin och skriver? Eller så kan man använda sig av Östen Tallberg Flanörens blick där han går omkring i Berlin. Han skriver om 80-talets Berlin, det är hans blick. Vi ser olika Berlin, hans Berlin slutar 1989. Man skulle också kunna läsa Berlin-Alexanderplatz, kolla på Fassbinders filmatisering och gå i dess fotspår och nya bilder från 2000-talet. Det är en del av vad man kunde göra. Men hur mycket är Berlin ”Tyskland”? Det blir nämligen väldigt snabbt Berlin då vi talar om Tyskland. Jag vet inte hur många skulle vilja bo i andra tyska städer. Det är en viss kultur där man talar engelska med varandra, en subkultur. För att avrunda: om man åker till nordiska städer tänker man kanske mer på själva litteraturen än på staden. Sen kunde vi också säkert bli bättre på att på utbildningarna fixa till att man bad studerande att läsa mer tysk litteratur.

Lykke Holm: leser sitt dikt, skrevet for denne anledningen, som begynner slik:

Det är en märklig sak att börja förstå tyska i en tysk teatersalong
Kroppens rörelser
Ansiktets rörelser
All den skådespelarkropp som föregår skådespelarrösten
Jag ser Berlin Alexanderplatz en förmiddag
När Barbara Sukowa gör entré efter åtta timmar, föregås hennes röst av
hennes fotsteg
Först skorna, sedan Sukowa
Och Günther Lamprecht som säger:
Det är som att se solen stiga upp
när han ser henne

Se hele diktet ”Berlin”, av Johanne Lykke Holm

Sundelin: Det känns som en vilja att avläsa staden, vad tycker du, Eli?

Leven: det känns som en annan stad som Johanne beskriver, staden förändras väldigt snabbt. Hur man kan vara nostalgisk över saker som hänt för fem år sedan. Jag också tidigare i New York, en stad man också identifierar sig med. Man skapar någonslags konstig nostalgi. Det är fint och obehagligt också.

Lykke Holm: Ja, nu är jag 25 år, men det är ju faktiskt reellt gatubildsmässigt en helt annan stad än för fem år sedan, numera är mycket upprensat i jämförelse med då.

Sundelin: Din text känns som mycket minnen från år 2006.

Leven: Jag har bott 1,5 år i Berlin och är ingen Berlinexpert, men jag har upplevt mångfalden, att man kunnat gå mellan olika världar. Men jag har bott i Friedrichshein, Kreutzberg och bor nu i Neukölln så det är ett speciellt Berlin och jag tror inte att delarna speglar Tyskland i sig utan det är speciellt för Berlin och delvis blir det ett internationellt sammanhang där det är folk från hela landet. Jag flyttade för att samarbeta med Ester Martin Bergsmark och var ganska skeptisk till att flytta dit, det är så många svenskar som bara flyttar dit för att frigöra sig och de skapar inget hållbart, de stannar bara några månader. Flyttade också på grund av att få ett slags lugn, jag tyckte det var väldigt svårt då det fanns så mycket uppmärksamhet kring boken. Steget från Stockholm till New York är inte så dramatiskt. För mig är det en speciell takt, en långsamhet är Berlin för mig. När jag skulle berätta om detta så vill jag liksom skydda staden, jag tror att staden förändras så himla snabbt, utsatta områden blir exploaterade och det är inget jag vill bidra till. Neukölln sågs tidigare som otryggt, nu har det förändrats då det är en annan typ av människor som flyttat in. Tänker på en kompis gata i Berlin, vi bor en kvart ifrån varandra, för ett år sedan var det bara bordeller på gatan, nu öppnar det fina caféer bredvid bordellerna. Det finns vita golv och väggar och folk sitter och skriver på mac-datorer. Det är väldigt underligt att se det här. Men jag flyttade och stannade för att jag känner mig mindre ensam där, det är ett slags hbt-kulturcentrum och det är otroligt mycket folk från hela landet som åker dit. Det finns en känsla av att hjälpa varandra och ta del av varandras projekt. I motsats till Stockholm och New York där folk jobbar ensamma och är fokuserade på sina egna personligheter och identiteter och karriärer, hjälper folk i Berlin varandra göra filmer, läsa varandras texter, jag vet inte vad det är, det är en känsla av gemenskap, ”community”. När jag försöker tänka på vad jag ska berätta så tänker jag på de otroliga kontrasterna, min vän bor i ett gammalt nedgånget hus i Kreutzberg, mittemot en brandvägg med skotthål från kriget och bredvid ligger nya skyskrapor och flotta studiolägenheter. Det finns en nedgången isfabrik där det bodde folk som tältar och hemlösa. Fabriken förvandlas nu till lyxbostäder.

Sundelin: Det finns en historia av tolerans i Berlin, det har ofta beskrivits som toleransens stad. Din text beskriver på ett vis den toleranta och möjliga staden. Beror det på pengar, det både finns och inte finns pengar. Känner du att det är en tolerantare stad än Stockholm?

Levén: Ja det tycker jag. En av mina vänner är besatt av att tala om Berlin som en stad som anpassar sig efter barnfamiljer som vill ha egna områden. Men jag tycker att det handlar om en mångfald, till exempel en park där det finns barnfamiljer, langare, nudister, det finns ölservering, folk knullar i buskarna och folk tränar samtidigt i parken. Folk kollar på fåglar. Det är en helt vild park. Berlin har en vildhet över sig som är otroligt fin.

Lykke Holm: Just den där identifieringsfrågan är viktig, jag är mycket där fast jag inte bor där. Just det där med att kvarter förändras på kort sikt, de exploateras och det är en skillnad till Stockholm. När jag bodde var det vissa som började bo i Neukölln, nu bor alla där och det är bara fem år sen. Jag vet att det är hemskt för många riktiga berlinare. Det kanske är en otäck upplevelse, att se att ens hem så snabbt blir något annat.

Sundelin: Jag läser en del ur Hans Ruins text i en tidskrift som heter Katten. Läser upp en del av texten då Hans Ruin var 23 år. Han ser skillnaderna mellan öst och väst. DDR var kanske inget fängelse. Ruin kommer tillbaka till Västberlin med östberlinska ögon och ser privilegiet att se de två städerna och det skapar en overklighetskänsla. Berlin är ett geografiskt vansinne. Men han talar om den tvådelade staden där man har mycket föreställningar om den andra platsen. Det är en klassisk reseskildring där man försöker se staden. När jag läser den texten och era texter och när ni hör den här texten, är det Berlin för er eller är det något helt annat, det här var 22 år innan återföreningen. Tänker man på en tudelad stad idag?

Levén: Man märker att det funnits en mur, kan inte sätta fingret på vad det är men arkitekturen är annorlunda i väst, miljonprogramshus och så vidare. Men det är så med städer som blivit mycket skildrade, då finns en historia med samtidigt som man upplever den.

Lykke Holm: Jag tänker på Deutsche Theater som var min arbetsplats, där fanns ingen pågående diskussion om muren, men man visste att det funnits angivare vid teatern vilket var abstrakt för en född 1987 som jag, men för alla som var 20 år äldre än jag hade egna erfarenheter om att göra teater under de förutsättningarna. Så jag tänker på det Berlin, att det alltid funnits något underliggande, en historia jag inte haft tillgång till.

Det kommer en publikfråga om Prenzlauer-Berg som var populärt att bo i tidigare, men bor man där alls mer?

Marika Lagerkranz svarar: Ja det är barnfamiljernas stad, den sista klubben stängde i våras. Nu ser det jättefint ut där.

Lykke Holm: Jag bodde i gränsen till Friedrichshein, vänstra sidan av gatan såg helt annorlunda ut än på den högra sidan.

Iris Muller frågar Eli om varför det var ett mindre steg att flytta till Berlin än till New york.

Levén: Man behöver mer pengar i Stockholm och New York, i New York måste man vara en persona, en entrepreneur, jag tycker det är jobbigt att man skall bete sig som att man är en superstar, det finns många egon. Man måste prata väldigt högt för att få plats i en sådan miljö. Jag tycker det finns såna tendenser också i Stockholm. Man lägger stor vikt vid yta. Det tror jag konstnärer, hbt-personer också är intresserade av i Berlin, men det är något extremt intresse i hur man ser ut och vad man har på sig, det känns så uttänkt och svårt att komma nära. Upptagenhet med karriär och att stiga på karriärstegen, det känns närvarande i Stockholm och i New York.

Iris Muller: Kan man fokusera i Berlin mer på det man vill göra?

Levén: Någon sade att man inte har mycket tid för sig själv. Men det är också positivt att man arbetar och gör sitt bästa, man blir meddragen också.

Publikfråga: Jag vill påminna om att Berlin är Tysklands fattigaste stad, det präglar människor såväl som innerstaden. Nu gentrifieras områden, folk tvingas ut i utkanterna. Kommer inte alltid att finnas dessa samma förutsättningar. Finns också en historia om ett internationellt proletariat som levt i Berlin. Du antydde Eli att folk också bara drar omkring i Berlin. Sen finns det ju en väldig mängd turister i Berlin, 15 miljoner per år. Vad är det som drar, är det draget i Berlin med det internationella och inte det tyska? Har en känsla om att man mest talar engelska. Det kunde lika vara Paris där man söker sig till en internationell miljö.

Sundelin: Jag vill ge ett kort svar, för oss i min generation var det London, Paris och Amsterdam som var städerna. Paris var litteratur, London var musik och Amsterdam var kanske det som motsvarar Berlin idag. Vi var inte särskilt intresserade av den holländska kulturen. Men i det kan uppstå något bra också.

Levén: Du lärde dig väl tyska, Johanne?

Lykke Holm: Ja, jag var tvungen under hot.

Levén: Jag har pluggat tyska, pratar sådär, men jag använder det mer på ett praktiskt sätt. Men jag vill kunna läsa tidningar och hänga med.

Kan du det? (publikfråga)

Levén: Jag förstår inte allt, men en del. Det blir mycket engelska.

Lykke Holm: Jag bodde tre år i Köpenhamn och det är annorlunda men det finns gemensamma drag – man kan bo utan pengar i Norrebro mitt i stan till exempel. Men även i en skandinavisk kontext med mycket folk från nordiska städer så talar man ändå engelska.

Publikfråga. Måste vi ha anglosaxernas godkännande? Man skulle tro att Berlins mest kända musiker heter Lou Reed eller David Bowie. Har inte sett Django unchained, men då Tarantino gestaltar en tysk hjälte så väcker det sensation. Vi har haft svårt att hitta den egna ingången till Berlin, vi behöver anglosaxernas godkännande för att våga ta oss an staden. I Stockholm finns också lite bostadsrätter.

Lagerkranz: En fråga: Deutsches Theater. Talade ni om dessa angivningar där Johanne? Jag upplever att det är ganska tyst om det.

Lykke Holm: Det var en skillnad. Man talade inte på premiärfester, men i vardaglig miljö, det låg någonstans i samtalet.

Kort publikfråga: På tal om engelskan, hade ni läst tyska i skolan?

Lykke Holm: Skolan visade ett sätt att inte lära sig språk på.

Nu blir det kaffeservering och efter det fortsätter diskussionen om litteratur med en ny uppsättning paneldeltagare.

Ulrika Holmgaard, tidligere svensk kulturråd til Tyskland

Tyskland, Sverige og kulturnæringene

Ulrika Holmgaard representerer organisasjonen Svensk Scenkunst, som fyller 70 år i år. Med teater, orkestre, operaer osv. Hennes påstand: ”Kulturinstitusjonen kan risikere å havne utenfor folks agenda, bli irrelevante.” Scenekunsten må bli mer tydelig og synliggjøres, er hennes oppfordring.

Å promotere svensk kunst og kultur i Berlin var Ulrikas oppdrag. Hun etterlyste nærvær fra Kulturrådets side, og fra Kulturdepartementet. Kultur-diplomati var ikke selvsagt. Hvorfor skulle ikke dette bli styrket? At kunsten og kulturen ikke kan måles så lett kan ikke brukes mot at kulturen også er en næring, mente hun.

Ordførerskapsinnvielsen i 2009 var sentral for hennes tid i Tyskland. Gjennomgangen av tiltak startet med:

Correct me if I’m Critical: Stedet for dette evennementet var den fellesnordiske ambassaden. Og det skulle være en kunstutstilling. På en lørdag kan det være over 200 større arrangement i Berlin. Hvordan skal vi nå gjennom til publikum med vårt arrangement? Resultat: Vi hadde 11000 besøkende på 2 dager ved den Nordiske ambasssaden. Vi satset på en kulturutstilling og inviterte 3 svenske kulturhus og 3 internasjoneale kuratorer for å få forslag. En tyrkisk kurator ble valgt med temaet ”Correct me if I’m Critical”.

Ulrika Holmgaard oppsummerte: Sverige må ta kultur mye mer på alvor hvis vi skal leke kulturnæring med Tyskland!

Hela presentationen hittas här: Presentation

Antje Ravic Strubel, författare till en “resehandbok” om Sverige

Tackar för inbjudan och meddelar att hon bäst kommer att leverera sin text på engelska.

I have a much easier job than the previous speaker. I want to give you a personal view, I started my job as a Nordic traveller. And that’s probably why I was asked to write this guide. The book is esseistic, not too serious, a bit polemic and playful. Since I grew up in Eastern Germany you will get a bit of an EastNordic perspective.

The entire text will be published here soon.

 Iris Müller fra det tyske turistbyrået i Sverige, snakket om ”Hvorfor er det så få nordboere som tar ferie i Tyskland?”.

Hvor ferierer dere, spurte Fr Müller og fikk svar: I Sverige: 100 %; ved Middelhavet: 30%; i Tyskland 20%. Svensker er kjent for å ta ferie i eget land. Ellers søker man i sør for mer sol. Eller hjemme for familie og snø og ski. Påskeferie og høstferie er derfor de tider der tysk turisme har en viss sjanse. Men tysk turisme kjemper mot flere image-problem, fordommer: autobahn, skitten industri, krig og hitler-arven, kostbart.

En prissammenlikning viser imidlertid at Berlin ligger 30% under andre europeiske hovedsteder. Virkeligheten er ofte annerledes.

Simon Anholt, Nation Branding (Index) rangerer land mht turisme, folk, kultur, investeringer, styresett og eksport. På kategorien ”turisme” scorer Tyskland dårlig, men hadde et hopp etter 2006 da fotball-VM ble holdt i landet. Da fikk virkeligheten en sjanse. Og virkelige data viser at Tyskland topper svenske utenlandsbesøk med 15%, klart over Norge, Danmark etc

Berlin er et sentralt turistmål for tysklandsreisende. Hva gjør man i Berlin? Man nyter kultur, museer, besøker steder kjent fra muren-tiden, det som er annerledes; Scleswig/Holstein: Strender og julefeiring; Bayerns romantiske bygninger og landsbygdinntrykk, temareiser om vin, sykling, kulturbesøk teater (Wagner); Niedersachsen med Hannovermessen som er verdens største, og imponerende slott, for å nevne noen.

For sørsvensker er Tyskland det nærmeste ferielandet, nærmere enn Stockholm. Ikke minst shopping er blitt populært i den senere tid.

Andre argument for et besøk: Tyskland er vakkert med storartede sagaslott og vakker arkitektur, kultur og natur. Merk for øvrig: 500 årsdagen for Luthers  Worms-teser vil markeres spesielt og vil være svært aktuelt for de nordiske, lutherske landene.

Tobias Kranz, chef för utbildning, forskning och innovation vid Svenskt näringsliv.

Det sker snabba skiftningar i ämnen här, jag hoppas att detta håller samma intellektuella nivå som förra talare. Men jag tar upp ett annat viktigt perspektiv.

Sverige är ett exportberoende land. Exporten motsvarar hälften av landets bnp, jämfört med USA och Japan som har lägre siffror, 14-15 % ungefär. Detta visar hur viktiga dessa internationella för förbindelser är för Sverige. Europa är Sveriges viktigaste marknad. Nästan 60 % av vår varuexport går till Europa och Tyskland är vårt främsta exportland. Tyskland gick om Norge för några år sedan. Kina och Storbritannien är fortfarande små i jämförelse även om de också ökat.

Vi har gjort en studie genom våra medlemsorganisationer om hur svenska företag ser på sina medarbetares språkkunskaper. Vi tillfrågade 200 personalchefer vid företag som svarade såhär:

42 % av dem hade krav på ett tredje språk vid anställning för medelstora företag. Svenska och engelska kommer i första hand, men sedan ett tredje språk.

31 % menar att många unga överdriver sina språkkunskaper då de rekryteras. 42% anser att kunskaper i lokala språk är viktiga.

Enligt en tredjedel av företagen i alla storlekarsklasser så skulle språkkunskaperna förbättra verksamheten för företaget. Man kan konstatera att en tredjedel en ganska stor mängd.

Det som kommer fram i undersökningen är också att tyskan är viktig: 31 % anser att det är viktigast att skolan prioriterar  tyskan, 16 % håller på spanskan och 14% på kinesiska. Framförallt medelstora företag tycker att tyskan är viktig. För stora företag är spanska och kinesiska viktigare.

66 % anser att språkval ska belönas genom att man får extra meritpoäng då man söker in, ett system som redan är i bruk. Tyvärr lider många språk av en kris i skolan, det handlar om antalet studerande, det handlar om kvalitet och det handlar om avhopp. 80 % väljer tyska, franska eller spanska i årskurs 9. Det sker ändå stora avhopp här och en femtedel av dem som hoppar av är killar. Detta är ett problem som vi märker av också på andra områden.

Andelen elever som läser tyska har halverats på två år och knappt 10 % har slutbetyg i tyska från gymnasiet.

En gladare nyhet är ändå att meritpoäng för språk och matematik då man söker in till universitet gör att fler gymnasister väljer moderna språk och matematik. Man kan se en ökning gällande alla språk, främst i spanska. Men också fler elever väljer tyska och franska.

Detta har lett till att trenden vänt, om än långsamt. Men fortfarande finns mycket att göra. Andelen som läser tyska har faktiskt halverats som jag nämnde tidigare.

Det finns alltså en stor obalans i företagens behov och i tillgången på medarbetare med språkkunskaper. Andra språk än engelska är viktigt anser företagen. Och ibland tror man i Sverige att man är bättre på engelska än man de facto är. Speciellt kunskaperna i avancerad engelska är inte alltid så starka som den mentala bilden låter tro. Och enbart engelska räcker inte.

Jag brukar ibland säga att företagen i någon mening alltid klarar sig, de kan lägga verksamheten annanstans, t.ex. till Tyskland där det finns en rätt kompetens. Men det som påverkar oss är att då har vi inga svenskar som jobbar och som kan bidra med tillväxt, jobb och välfärd för oss. Det är en knivskarp konkurrens. Och språkkunskaper leder till bättre affärer.

Man måste alltså uppmuntra till språk. Få fler att  inse att det är viktigt. Man kan få intressanta jobb genom extra språkkunskaper. Vi måste intensifiera detta. Vi gör denna undersökning och vi behöver mer opinionsbildning om  att språk kan leda till intressanta jobb. Slå vakt och utveckla meritpoängen, det behövs inte bara höga betyg generellt utan extra poäng för språk och matematik.

Kranz inlägg ger upphov till flera frågor från publiken och Mats Hultberg från svenska handelskammaren i Tyskland menar att det finns ett uttryck som lyder: ”If you want to buy from me we can speak English, if you want to sell to me wir müssen Deutsch sprechen”.

Bo Anderson startet med et bilde av Stockholms slott da han snakket om temaet: Da tysk var like vanlig som svensk: Tysk språk og kultur i 1600-tallets Sverige

Gustav Adolf får i 1630 et brev fra sin datter Christina: Hun skriver på tysk, den kongelige familiens hjemmespråk. Hun var født prinsesse av Brandenburg. De kongelige hadde lært seg å lese og skrive tysk. I Riksdagen og i forhandlinger kunne man snakke flere språk, deriblant tysk. 6 okt 1644 er riksdagsreferatet delvis på tysk, men også nederlandsk.

En riksrådsprotokoll 3 august 1639 viser det samme. Det var kanskje litt finere for regjeringen å bruke tysk enn svensk. Axel Oxenstjerna at regjeringssjefen skulle skrive svensk og ikke tysk, men skrev ironisk nok dagen etter selv en melding på tysk, dvs når det virket praktisk og kommunikativt fornuftig skrev man det språk som passet.

Vi tror at den moderne nasjonalstaten stereotypisk har et homogent språk: Det er ikke slik, og var det heller ikke den gang. En annen myte er at det finnes felles etnisitet: Det homogene folket er en myte. Den moderne religionsfriehet og politikk er derimot et faktum.

Når det gjaldt religion og politikk mente man i 1600-tallets Sverige for eksempel at det skulle være protestantisk, og republikk var umulig å forfekte. Her var det lite modernisme. Svenskene oversatte sin lutherske katekisme fra svensk til amerikansk og indians-amerikansk (lennie-lenape)

På 1600 var Sverige en konglomerat-stat. Mange provinser rundt Østersjøen gjorde at landet omfattet mange språkgrupper og språkbrukere: finsk, samisk, tysk, nederlandsk, engelsk, gutniska, norsk, dansk, votiska, ingriska, lettiska, liviska, lennie lape, russisk, karelsk, estniska osv…

Tyskens sterke stilling illustreres ved en lov av 1350 som krevde at i landets byer skulle blant borgermestere og rådmenn være 50% svenske og opp til 50% tyske. Erik Dalberg (1662) nevner at en tredel av borgerne snakket tysk på hans tid. Det fantes også en lærerbok i tysk for svensker av Swen Ingemarsson Tiliander, 1691: Tiliander mente at man må snakke korrekt tysk: Eks ”Det heter ikke perück, men perucke.”

Når det gjelder poesi til brullup og begravelser er det kjent at det ble trykket 2000 stykker i Stockholm og Uppsala på tysk rundt 1630. Av 12 utenlandske professorer utnevnt ved Uppsala var alle tysktalende, som for eksempel Johannes Loccenius som skrev to dikt på tysk til Gustav Adolfs begravelse i 1632. Begravelsen ble holdt først i 1364! (Foredraget inneholdt for øvrig rikelig med poesi på tysk fra begravelsen). Maria Aurora von Königsmarck, 1662-1740, var sin tids skjønnhet som også skrev salmer, og da på tysk.

Oppsummert kan man si at på 1600 hadde tysk har en sterk stilling i Sverige, (kongelig kommunikasjon, politik, forvaltning, religion, litteratur) men også at Sverige var et mangekulturelt land. (Se for øvrig Andersons bok: ”Fra Nyens land til Nya Sverige”)

Till näst är det dags med en paneldiskussion där följande personer medverkar:

Rolf Gustavsson, europakommentator
Annika Ström Melin, ledarskribent
Carl Tham, tidigare statsråd och ambassadör i Tyskland

Som moderator fungerar Mats Hellström som önskar deltagarna välkomna och ber att få hälsa från Thomas Steinfeld som tyvärr inte kunde delta i panelen. Steinfeld listade emellertid någrapunkter per e-post som kunde tas upp till diskussion:
- Eurofinanskrisen är inte över vilket syns hos oss och i sydligare breddgrader, euron mildrar inte konkurrensen, resultatet är att vissa är utslagna som Grekland, andra underkastar sig åtstramingar för att hänga med såsom Italien och Spanien och andra dikterar reglerna såsom  Tyskland. På sikt leder detta till en omorganisering av EU-samarbetet och en allt mer öppen gradering av tunga ekonomiska beslut. Frankrike har redan gått med på förändring och gett upp kravet om ett gemensamt ansvar för alla. Sverige är ett litet land med tätt samarbete med Tyskland, Sverige förlorat i industri då man ligger på 16 % av bnp då motsvarande är 26 % i Tyskland. Många tyskar älskar dessutom Sverige och det kanske är på tiden att dom älskas tillbaka!

Mats konkluderar att han hoppas att panelen önskar diskutera detta. Är skillnaderna så stora i EU att samarbetet försvåras? Vad är era erfarenheter? Ligger vi nära varandra gällande det praktiska arbetet?

Annika Ström Melin börjar: Jag och min familj flyttade till Luxemburg för flera år sedan, min man hade fått jobb vid EG-domstolen och jag frilansade efter jobb på Sveriges radio, det var en lycklig tid. Sverige o Finland var då nya medlemmar ihop i EU och folk var nyfikna på oss. De sades mycket och ett gott sätt att beteckna detta var att någon sade att svenskar är tyskar som talar engelska. Ganska fint sagt och det kanske säger något. Svenskar passar ganska bra in i ett sådant konsensussökande, förhandlande, vi kommer i tid, och är resultatinriktade. Så där håller jag med om att det inte existerar så stora motsättningar i det dagliga arbetet. Däremot kan det på lång sikt ha en betydelse: Sverige och Tyskland har olika utgångspunkter för samarbetet och det synliggörs speciellt nu då det är problem med euron och ekonomiska svårigheter. Jag har läst om Europarörelsen, det var faktiskt en stor folklig rörelse i Tyskland, Frankrike och Belgien och hade sin bakgrund i motståndsrörelsen. De icke kommunistiska motståndsrörelsernas program har ett europeiskt perspektiv, det har också liberala rörelser – kriget har lärt oss att vi måste ha något mer, ett styre, att våra länder inte kan göra precis hur dom vill. Grundläggande rättigheter var målet här i Europarörelsen och 1948 samlades man i Haag, vilket senare blev Europakommissionen. Varför jag tar upp detta är att det fanns en tysk delegation på plats då 1948, det fanns ingen skild västtysk delegation, men nog en tysk delegation som leddes av Conrad Adenauer. Det var alldeles knäpptyst då de kom in, tre år efter kriget. Men alla var säkra på att de skulle vara med, det skulle inte vara någon bestraffning utan lika villkor där alla deltar. Det federala Västtyskland skulle passa bra in i ett federalt Europa. Nu blev EU inte så, det blev fria marknader och kol och stål och transporter och sen kom man fram till vart allt detta skulle kunna leda till. Men eurokrisen ställer dessa frågor till sin spets. Göran Persson har sagt att han tycker om mellanstatligt samarbete. Men kära Göran Persson, det finns inget sådant. Man har överlämnat makten och fattar beslut gemensamt. Då Reinfeld och Ewa Björling talar verkar det ibland som om att Sverige fortfarande inte tagit in vad samarbetet riktigt är. Sen kan man fråga sig om vi är vid en avgörande skiljelinje gällande detta? Det tror jag inte. Men jag hoppas på att det federala dämpas i Tyskland medan man i Sverige uppmärksammar att allt detta alltid haft också ett politiskt syfte.

Carl Tham: Å syne en bluff: At Sverige vil gå i krig med EU om SNUS er bare en bluff! Om Sverige vil påverke retningen i Europa, så finnes det i dag muligheter ved å gå via Tyskland. Ved at Østersjølandene, som sl´kulle ha hgeheør i Berlig, men ser man på Europa fra Berlin, må Merkel spørre: Hvor er <tysklands pålitelig forbundsfeller? Frankrige er ikke det.  De er patetiske. Før hadde man et føderalistisk syn. Benelux er borte. Sørover er Italia er det ikke mye å hente. Heller ikke Spania. Tysland må spørre seg og vil se at det rundt Østersjøen at fremtidens samarbeidspartnere finnes.

Rolf Gustavsson: Angående det sista om Storbritannien så är min allmänna uppfattning att EU i grunden är ett mellanstatligt samarbete som bygger på mellanstatliga fördrag men det finns federala instrument genom institutioner och lagstiftning. Ska dessa bli större? Här sker en ständig balansering. Mer federal karaktär å ena sidan, men fortfarande är det stats- och regeringscheferna som styr och ställer. Nu var det nyligen toppmöte om EU-budgeten och euron, det är det mest mellanstatliga som finns. Då vi diskuterar Tyskland måste vi skilja på linjetal och stora utkast och Merkel och sådant och sedan det som är vardagen. I vardagen är Tyskland ett pragmatiskt fungerande land. För mig är Tyskland centralmakten, men man kan tycka vad man vill, det vet Tyskland. Men då uppträder Tyskland som den implicita stormakten, de behöver inte vara den explicita, de behöver inte prata om det, alla vet det ändå. Detta å andra sidan leder det till många konstiga effekter: vilka politiker skickar Tyskland till kommissionen? Jo, dom har använt kommissionen till att skicka bort politiker som är oönskade för de behöver inte kommissionen som andra länder behöver den. De vet att man ändå måste komma till Tyskland. Det sätt som Angela Merkel styr är den implicita makten, hon gör inget stort väsen av sig, men alla måste komma förbi henne, det är en speciell stormakt. Som jag läser Merkel: hon är mycket starkare i Europa än i Tyskland för att Tyskland i sig självt är en federation där hon får motstånd av sina partikolleger. Men med stor skicklighet har hon lyckats med en sak som vi kan dela och glömma: det finns främlingsfientliga anti-europeiska populistiska rörelser, men inte i stora ordalag i Tyskland. Jag tolkar det som att Merkel inte ger dem möjligheten för dessa at komma till tals och det kan vi vara tacksamma för.

Sen om krisen är det inte längre fråga om en finans- o bankkris utan snarare en social, ekonomisk och politisk kris. När man nu ser vad som diskuterats sen förra sommaren handlar det om att försöka komma ifatt de utgångspunkter som fanns bakom den gemensamma valutan och en politisk union. Men det konkreta som ligger nu på bordet är förslaget om en förstärkt finanssyn och den s.k. bankunionen. Här tvingas länderna inom och utanför EU att ta ställning. Sverige tvingas in i det hela. Det finns kugghjulet som ett illustrativt exempel, ska man ta steg för steg i detta samarbete? Jag tror att det kommer att tas beslut i små steg, inga stora linjer. Noterar angående opinionsundersökningen som Björling berättade om att det är intressant med tanke på att 9.5 miljoner köper mer tyskt än 80,5 miljoner tyskar köper svenskt. Vi köper nästa dubbelt så mycket. Tyskland är en stormarknad. Den som kan sälja en Volvo i Tyskland är en duktig försäljare.

Hellström: Vi är inte federala, vi önskar inte ett EU-Sverige. Federalism tolkas olika, federalismen i USA och Tyskland ser annorlunda ut, i Tyskland är det frågan om ett lokalt självbestämmande där man är ganska oberoende av varann. Har vi alltså olika intressen? Det finns pragmatiska frågor i konst, politik och miljöpolitik. Vi har också en gemensam marknad. Där har vi mest blivit ett centralorgan. I Tyskland kritiserar man att Sverige står utanför Nato, att vi var osolidariska. Gerhard Schröder försvarade den tyska insatsen i Afghanistan i ett dramatiskt läge och sade vid betydande hetta att det är vi här och ingen annan som bestämmer om detta. Inte Bryssel. Detta perspektiv gör det kanske också svårare att förstå att Sverige står utanför.

Ström Melin: Med medlemskap betyr jo at vi er et fellesskap. Men de fleste konkrete felt er ofte uproblematise for Sverige å samarbeide med de andre om. Med tyske og svenske soldaters framtidige forpliktelser er derimot mye mer betent og vanskelig. Bare en myndighet direkte valgt av folket kan ta beslutning om å sende sine unge i krig. Men dette er ikke dramatisk i hverdagspørsmål: De tyske drømmene må nok revideres og de svenske oppgraderes, så klarer vi nok dette.

Tham: jag har inga erfarenheter själv angående stora motsättningar även om de funnits, t.ex. gällande de kemidirektiv som Margot Wallström gav, då tyska kemiindustrin såg till att det blev mer som Tyskland ville. Men det är naturligt att sådant uppstår. Men inga praktiska samarbetsproblem så långt jag kan se. Vill hålla med om Tysklands stormaktsställning. Vi har idén om att de inte ska sticka fram på grund av historiska orsaker, men vi ser det som viktigt att de skall vara med, att de skall vara en del av Europa, enade och ingen stormakt. Detta förhållningssätt spelade stor roll, inte minst bland socialdemokrater. Helmut Kohl ville inte se stor ut under möten säger man, det illustrerar en tysk inställning även om det är en historia. Intressant som Mats säger att vi har ett bejakande av Lissabonfördraget, att marknaden är vår grundlag och de fyra friheterna – det är vår grundlag. Detta ger upphov till många tolkningar. Det är helt rätt. Naturligtvis kan man då säga att man ska undvika att konsultera väljarna om något så länge stora partierna är överens. Nu på sistone är det aktuellt t.ex. gällande arbetsmarknad och arbetsrätt. Speciellt tolkningen av de fyra friheterna för den svenska arbetsmarknaden. Det finns allt mer besvärande områden för Sverige här. Det finns en ny rapport som belyste detta och som var ganska alarmistisk gällande inskränkningar på arbetsplatser och att detta ses som ett hot. Överstatligheten är konkret och betydelsefull här. När det gäller utrikespolitik: alla bestämmer fortfarande själva. Det är alltid någon som reagerar och någon som inte reagerar. Så förblir det säkert. Svårt att se hur man kunde åstadkomma en samordning eller att stora länder skulle inordna sig under en europeisk utrikesminister. Ingen större risk. Vi får leva med det här och kan leva bra. Ur Nordens synvinkel innebär det inga stora problem. Vi har inga stora maktpositioner, men vi kan påverka på mindre dramatiska områden där EU har en roll. Vi är inte bundna till EU-politik på alla områden. Om vi vill köra en aktivistiskt Israel-Palestina-politik så skulle vi kunna göra det. Man skyller ibland på EU om man gör obekväma beslut. Man skyller på EU-samarbete för att man vill vara på ett visst sätt och hänvisar till högre makter. Kom ifrån detta tycker jag!

Gustavsson: Vi må huske at Sverige og Tyskland har svært forskjellige interesser i EU. For Sverige var EU-medlemskap en økonomisk sak. Nittitallets økonmiske krise la grunnlag for den positive folkeavstemningen som ellers kanskje ikke hadde gått gjennom. For Tyskland er det imidlertid en annen sak: Natomedlemskap og opprustning var viktig for en gjennoppbygging av Tysland som lå helt nede. Dette utgansgpunktet var viktig for å bygge Tyskland politisk og rehabilitere landet som et demokrati etter krigens katastrofe.Derfor vil vi se svært forskjellig også på fremtidens muligheter. Når Sverige ikke ble medlem i Eurosonen, verken kan eller vil vi bli sterkt engasjert i Eurodebatten. Med dagens Europeiske krise og Euroens usikre fremdtid er også Svensk EU-fremtid mer åpen.En føderativ fremtid for Europa er lite sannsynlig, tror jeg. Den er avhengig av andre demokratiske prosesser. Man vil únnvike store strukturelle endringer i nærmeste fremtid.Koalisjonspartnere i Sverige vil heller ikke ønske en ny EU-omrøstning. Det var Carl Bildt som sikret at Sverige ikke ble medlem i Euro’en (ved å sikre folkeomrøstningen) og burde få en statue for det! Den diffuse maktballansen mellom det mellomstatlige samarbeidet og det nasjonale er fremdeles et diskusjonspunkt. Dette gjør at man er tilbakeholdende med nye konstitusjonelle endringesforslag. Den fiskale pakten gjelder bare land som har Euro som mynt, og faller utenfor det som Sverige vil engasjere seg tungt inne i. Sosdem i Sverige støtter politikken overfor de sørlige landene, noe som er uheldig.

Det er sikkert riktig at demokratiet uthules ved at beslutninger fattes på annet hold. For UK er fremtidens økonomi mer usikker. Jeg menr vi burde lene oss sterkere på UK og med frafall av UK i EU vil Tyskland bli betydelig sterkere

Hellström: Nu tar jag den sista frågan. Angående Storbritanniens kommande folkomröstning, vad som än händer med Skottland så kommer det att leda till att de marginaliserar sig. Vad kommer de Nordiska länderna att göra? Törs vi då ta en kraftfullare roll? Göra kompromisser för att kunna påverka. Är vi förberedda?

Ström Melin: Det vore bra, men det känns inte som att det kommer att hända. Man kan tänka att vi har mycket gemensamt i Norden och borde se att det finns ett gemensamt intresse. Borde kunna se att här finns en möjligjet. Men de nordiska länderna drar åt olika håll och svenska regeringen markerar avstånd. Ser inte det kortet just nu.

Tham: Man kan tenke seg en samlet Nordisk aksjon innen miljøpolitikken. Vi kan forbedre vår egen og drive den videre sammen med Tysklands progressive holdninger. Dette er et skjebne-spørsmål som ikke engang trenger å være begrenset til å være innen EU.

Gustavsson: Jag delar Annikas uppfattning om att detta inte är tänkbart. Möjligen för vi en inre dialog i regeringen om detta. Men verkar inte så. Men jag tror att det finns ett antal områden där man kan ta initiativ. Det finns en beredskap i Tyskland att lyssna till oss. Tyskland har ändå många relationer, men en speciell till Polen. Därför är det den potentiellt viktigaste samarbetspartnern. Sen är det en annan sak att svenskar också har ett komplicerat förhållande till Polen.

Hellström: Nu har vi belyst olika vinklar på ämnet som kan sammanfattas av Thomas Steinfelds punkter och Rolfs ord om den implicita stormakten. Thomas menar att Tyskland inte vet vad de vill och att debatten pendlar mellan skattepolitik och politisk liturgi: vi måste ta ansvar, vi borde kunna samarbeta. Jag kan tänka mig att vi under denna konferensserie kommer fram till konkreta förslag på hur vi kunde samarbeta bättre.

Hellström reiste raskt gjennom utviklingen av forholdet mellom Norden (først og fremst Sverige)  og Tyskland. Kulturimport preger relasjonen til Tyskland. Dette bildet (Hellström viser en statue av rytter på sin hest på skjermen) er et eksempel på en rik utveksling av kultur mellom våre land, begynte Hellström. I Eskilstuna finnes detaljer fra Nibelungssagaen, fra Attillas arv som til og med kan spores på Island, og Ansgar og hans misjonsarbeid. Med Hansatiden endret våre relasjoner sterkt karakter. Tysk høgteknologi moderniserte datidens svenske bergverksindustri. Med Gustav Vasa fikk man en ny retning som førte til en ny type administrasjonskultur i Sverige. Gustav Adolf snudde trykket til å være et et press på Tyskland fra Sverige. Gustav Adolf får i Tyskland se og kysse sin nye hustru. Når han i 1630 lander i Sverige er det som landets konge. Sverige bidro til Tysklands nye statsrett en rolle som drøftes fremdeles. Det dreide seg om Polens rolle og om pressede protestantiske gruppers bønn om hjelp fra Sverige.

Polen og andre deler av Europa besøker sin hovedstad, Stockholm i tiden som fulgte. Bellmann beskriver disse årene. Sverige ble en moderne stat. Svenske universiteter lå ikke tilbake for de europeiske. På 1800-tallet vokser interessen for den tyske, romantiske kulturen. Sverige hentet økomiske impulser fra Tyskland. Ericcson-firmaets grunnlegger går i lære hos Siemens i Tyskland. Når 1900-tallets verdenskrig bryter ut, har Tyskland en stor rolle i Sveriges utblikk. Sverige hadde et sterkt begrenset valg når det gjelder å unngå å bli besatt av nazi-tropper. Kulturpersonligheter som Brecht, Lagerlöf, Weiss, politiske flyktninger som Brandt og Kreisky preger samarbeidet Sverige Tyskland før og etter krigen. Palme og Kohl er viktige krefter som preger samarbeidet.

I dag er de direkte politiske relasjonene mellom Sverige og Tysland tynnere, preget av at politikerne møtes i Brüssel. Den negative folkeavstemningen som hindret Euroen som svensk valuta, satte sine spor. I dag er det tid for svenske politikere til å ta opp spørsmålet om et mer integrert Europa. Tysklands regjering har regelmessige bilaterale møter med Frankrike, Polen etc. Hvorfor ikke også med Sverige (og Norden)?

Kjernkraftspolitikken skiller Sverige og Tyskland og blokkerer for et naturlig samarbeide her. Vattenfall er viktig og må ses i sammenheng med et felles energimarknad som sikkert vil kunne vokse i fremtiden. Tyskland har individuelle kontakter med de nordiske landene. Siden bare to av landene (Norge og Island) er medlem i Nato er dette et felt som splitter samarbeidslinjene. Nord-sør-splittingen i Europa har forøvrig ført til en meningsløs debatt om ”late” søreuropéere og ”produktive” nordeuropéere.

I Tyskland snakkes det i dag ikke bare om økt samarebdid med Frankrike, men samtales også bilateralt med Polen. Hvorfor ikke også med Norden? Nordens samlede økonomi skulle motivere for et slikt samarbeid.

Gjennom arktiske endringer åpner det nordligste Europa seg med økologiske risikiområder, men også med nye muligheter med isfrie transportruter og ressursutvinning til havs. Med Russland er det få spenninger med Norden i dag og fremtiden ligger åpen for mange nye  samarbeidsfelt mellom Russland og de nordiske landene.

Se hele talen til Matts Hellström her

Mats Lundborg hälsar publiken välkommen till seminariet om Norden och Tyskland på Nordens folkhögskola Biskops-Arnö, en plats med historiska anor, men även en aktiv folkhögskola. Han nämner särskilt den enda gotiska profana salen från 1200-talet där vi kommer att vistas under kvällens kulturprogram.

Till näst anmärker Lundborg på några förändringar i programmet. På grund av sjukdomsfall deltar inte Thomas Steinfeld i dagens paneldiskussion och imorgondagens diskussion om litteratur deltar inte Aimeé Delblanc. Som ett tillägg får vi däremot höra Islands ambassadör Gunnar Gunnarsson hälsa oss välkomna till nästa konferens i Reykjavik.

Lundborg fortsätter med att hälsa Ewa Björling, Sveriges handelsminister och Nordisk samarbetsminister välkommen till talarstolen. Björling tackar och berättar att hon besöker Biskops-Arnö för första gången och att hon slås av den unika miljön som hon antar att är ännu mer strålande på sommaren. Hon nämner även att hon reagerar på hur nära både Uppsala och Stockholm vi befinner oss samtidigt som vi är omgivna av en unik och orörd natur. Björling säger att hon tycker att det är roligt och viktigt att de nordiska pärlorna nyttjas precis som de görs under denna konferensserie.

Hon nämner en opinionsundersökning som hon bad Föreningen Norden gör om svenskars åsikter om samarbete med olika länder inom flera samhällsområden. Bland annat påpekar hon att svenskar enligt denna undersökning tycker att det är enklare att göra affärer i Tyskland än i Norden, vilket är en intressant utgångspunkt för idag.

Björling fortsätter med att berätta om Sveriges program för det nordiska ordförandeskapet som äger rum i år. Speciellt den nordiska samhällsmodellen är viktig i detta program – att vidareutveckla det nordiska samarbetet och att möta framtida gemensamma utmaningar som att bekämpa utanförskap, öka konkurrenskraften, stärka våra befintliga välfärdstjänster. Samtidigt måste vi ta itu med de demografiska utmaningarna, hur få skall försörja för allt fler. Björling nämner fyra prioriteringsområden i budgeten för ordförandeskapsåret som skall leda till praktiska anvisningar om hur vi kan göra bästa nordiska nytta idag genom nya innovativa satsningar och samarbete. De fyra projekten är att bekämpa ungdomsarbetslöshet, underlätta vägen från utbildning till arbetsmarknad, gruvnäringen samt miljö – och klimathållbarhet. Förutom dessa fortsätter arbetet med ett av de viktigaste målen: att undanröja gränshinder så att vi kan förbättra människors vardag. Just nu pågår en översyn som skall leda till en effektiviserad o bättre verksamhet. Björling påpekar hur det redan görs en hel del, men att fokuset på problemet är viktigt att behålla och uppmärksamma. Hon nämner några lyckade exempel: i slutet av 2012 november trädde den svensk-finska taxitransporten i kraft över gränsen och ledde till att man inte längre behöver byta taxi då man åkt över gränsen. Just nu planeras också regler för lastvikt vid lastbildstransporter vilket skulle leda till mindre problem för företagen med att exportera sina produkter. Dessutom planeras en konvention om social trygghet vilket skulle gynna pendlare och trygga deras tillgång till arbetsförmåner.

Under ordförandeskapsåret kommer det att ordnas ett tjugotal nordiska möten, workhops och seminarier, bland annat nästa måndag då Björling tillsammans med 15 nordiska ministrar inviger en nordisk kulturfestival med över 700 kulturutövare som pågår en månad vid John F Kennedy Center. Detta innebär för Norden en unik möjlighet att synas i USA samt att föra viktiga diskussioner över nordiska samhällsfrågor. Det kommer även att arrangeras ett möte i Almedalen i Visby och ett uppe i Arvidsjaur. Det är alltså frågan om ett digert program och Björling rekommenderar att man besöker deras hemsida www.norden2013.se, adressen finns även i ordförandeskapsprogrammets första sida. Man kan också ta kontakt genom sidan www.ud.se ifall man har idéer och förslag.

Mats tackar och välkomnar nästa talare, Tysklands ambassadör i Sverige, Dr Harald Kindermann som kommer att tala på engelska.

It is a great honour to be here at this conference where the focus lies on our role in Europe, business, culture and literature. It is a great pleasure as there is a very strong Nordic orientation in Germany, especially in the Northern parts of Germany where I am from myself. Culture is important today and it is also a political attitude and a strongpoint, we need a strong Nordic vision in the Eu-parliament. One reason to why we look up North are the wars and problems we’ve had. We look up to The Nordic countries and your peaceful means and culture that is a important tool of work in in the European Union. We have for example been impressed by Sweden’s volontarian aid and how you are active and take responsibility: from Afghanistan to internal discipline in the EU, which Sweden has provided and shown is possible.

This Nordic voice is directing in our politics in many ways, for example in our support for one single market that is very important. It is important not only for us, we recently agreed to a first single trade agreement with Canada, also a Nordic country. An interesting experience was when the new Ambassador of New Zealand said last week that they are happy that Great Britain is a member of The European Union. New Zealand is a member of the commonwealth and they see Great Britain as a gate to The European Union. We know Sweden and Great Britain and excellent partners in politics and it is important to solve problems together in the future. Currently they are not satisfied in Great Britain, they are not happy enough with the politics. We look to our partners and ask, what is important? It is important to sell the idea as it is all about the voters. We need a Nordic voice and are happy if Swedish politicians such as Björling and Reinfeldt leave the common meetings satisfied. It is a pleasure to be here at this conference and I want to thank you for this opportunity.

Seminariet Norden-Tyskland i Stockholm inleds alldeles strax här på Nordens folkhögskola Biskops-Arnö med lunch varefter programmet börjar. Vi har inlett morgonen med ett inlägg utanför det officiella seminarieprogrammet, genom att se den starka och gripande dokumentären Pojktanten, skriven och regisserad av två forna elever på skolan; Ester Martin Bergsmark och Eli Levén. Dokumentären var guldbaggenominerad för bästa dokumentär i år. Eli Levén kommer också att medverka i sin egenskap som författare i morgondagens diskussion om litteratur.

Visst inbjuder denna vy till en förhoppningsvis inspirerande diskussion? Vintervackra Biskops-Arnö inbjuder till vårens första Norden & Tyskland-konferens!